Kungen

Han är ju inte direkt ful, kungen. Men inte speciellt vacker. Efter några dagar i Jordanien har man haft tillräckligt med tillfällen att studera hans ansikte på ganska nära håll; meterhöga posters överallt längs vägarna, och mindre porträtt av honom i varenda affär och privata hem, ibland i militäruniform, ibland i club blazer. Alltid leendes, ofta blickandes lite åt sidan, lite uppåt, dvs. framåt, som alla män i liknande positioner tenderar att göra på bilder. Lite knubbig kan man nog säga utan att få den ökända jordanska underrättelsetjänsten över sig. Rösten går ner en oktav varje gång jag frågat någon om honom. Visserligen har de bara gott att säga om honom. Förstås. Visserligen skulle man då kunna undra varför de talar lägre. En taxichaufför svarar att nej, an är inte palestinier, vilket nästan alla chaufförer är. Och alla, fortsätter han, icke-palestinska chaufförer jobbar för ”mukhabarat” (säkerhetspolisen), blink blink. Jaha, säger jag. Resten av resan pratar han bara om hur fin, vacker och fantastisk kungen och dennes familj är, så man undrar ju samtidigt som man nickar och instämmer till fullo. Kungen är inte ful, faktiskt riktigt vacker. Blink, blink.